Category Archives: Vårdpolitik

DI/MS webinarium

Dagens Industri arrangerade ett webinarium “Från stetoskop till datadriven vård”. Det var beklämmande. Men inte på något sätt oväntat. När man varit med i “IT i Vården” svängen ett tag, så känner man igen mönstret från vartenda seminarium och symposium de senaste 20-30 åren. För en läkare som inte är van vid det ger det alltid en overklighetskänsla att höra hur så många annars rätt intelligenta människor så komplett kan ha missförstått det område de ju byggt en karriär på att supportera och förbättra.

Continue reading DI/MS webinarium

Hur svårt kan det vara?

Diskussionen i media går i höga vågor om hur de äldre blev (och blir?) behandlade eller inte i äldrevården. Ett återkommande tema är att de inte får syrgasbehandling på äldreboenden, inte bara eftersom de inte har syrgas (men lätt kan skaffa det) men eftersom man behöver specialutbildad personal för det.

Men är det så? Vad är så svårt med att ge och övervaka syrgasterapi?

Enligt min egen erfarenhet är det faktiskt en av de mer triviala åtgärder man kan lära ut till personalen. Säg 5 minuter instruktion. Typ:

  • så här sätter man på en grimma
  • koppla ihop slangarna
  • öppna kranen
  • reglera till 2-3 liter per minut, max 5
  • beställ ny tub när manometertrycket är lågt

Att lära personalen mata patienter eller byta blöja är nog svårare. Vi ber dem ju inte intubera, precis.

Jag tror det här med “utbildad personal” bara är en undanflykt. Men varför?

Tjänstemannacensur

Zaremba skrev för några dagar sedan om Covidkrisen och “varför fick de äldre dö utan läkarvård?“. Rekommenderas.

Någon dag senare skrevs en replik av Eriksson & Bratt där man kritiserade Zaremba på ett antal punkter.

Dan efter det svarade Zaremba och pekade på manipulationer och osanningar i den repliken.

En av de viktigare poängerna i den första artikeln var att den ansvarige för statens tvivelaktiga riktlinjer var en tjänsteman utan medicinsk bakgrund. Vad värre är, den tjänstemannen anställdes på en annons där högskoleutbildning i för vården relevant ämne krävdes, samt att medicinsk bakgrund var en merit. Av alla 18 sökande var den som valdes, Christoffer Bernsköld, den enda som inte fullgjorde något av kraven. Han var däremot en politisk insider; han har bl.a. varit länsordförande i SSU.

Nåväl, av något skäl fick jag via LinkedIn notiser om olika supportiva posts på Bernskölds sida, typ:

Styrkekramar till dig Christoffer Bernsköld från en tidigare kollega som verkligen uppskattade dig som närmsta chef för du är snabb, har bred kompetens och arbetskapacitet, beslutskraftig, modig, lyhörd och inte minst rörlig i perspektiven i olika sakfrågor. Du behövs.

Och mer av den så typiska perineal-glossala affektionsgesten.

Jag och tre andra skrev i samma tråd att det vore lämpligt om Anna Ingmanson (som dök upp i tråden och sade sig vara den som anställt Bernesköld) redogjorde för hur man tänkt vid anställningen. Ingmanson klagade över att Zaremba aldrig låtit henne berätta hur det gick till, men desto längre tråden blev, desto tydligare blev det att Ingmanson inte heller inför oss tänkte redogöra för någonting överhuvudtaget.

Så till idag på eftermiddagen då hela den tråden plötsligt är spårlöst försvunnen. Ett tiotal inlägg är bara borta utan minsta spår. De perineala affektionerna är däremot helt orörda, så nu har Bernsköds LinkedIn sida åter blivit en ren och fridsam tillställning där inga oliktänkande eller kritiskt inställda lämnat minsta spår.

Att tjänstemän försvarar de sina så här förvånar mig inte ett dugg. Skulle de behöva stå till svars för hur de anställer varandra så faller nog mer än ett korthus. Men att det ens är möjligt att städa upp så här på LinkedIn sidor förvånar mig faktisk lite grann. Inte mycket, men dock lite, i alla fall.

Vilka “DU”?

Fick nyss en email från Computer Sweden som börjar med:

På årets heldigitala It i vården-dagen tar du del av goda exempel kring hur du involverar patient och profession i arbetet med vårdens framtid.

Vem är “du” här? Inte patient eller “profession”, utan “du” som bestämmer vårdens framtid och som är nyfiken på hur du kan involvera läkare, sköterskor och patienter i det. “Du” är alltså någon som egentligen inte har med vården att göra. Men “du” bestämmer vårdens framtid.

Jag tror inte ens man märker längre hur absurt detta är.

Drevet efter patientdata

Debattartikel i SvD idag:

En hotande och raljerande text i SvD Debatt om att vi minsann måste se till att våra medicinska data görs tillgängliga för forskning och försäljning annars är det kört för Sverige. Man gömmer mitt i texten följande:

“…gör oss starka forskningsmässigt och till en attraktiv partner för utländska företag. Det sista är avgörande för en liten nation som Sverige då internationellt forsknings- och utvecklingssamarbete i dag till stor del bygger på att man kan dela data.”

De av er som läst “Konsulterna” vet att den förmodligen största drivkraften i fiaskot med NKS (och fiaskot med vården i allmänhet) är driften att kommersialisera svenskars patientdata och sälja dessa till utländska intressenter. Det finns enorma summor att hämta där, och de skulle inte komma sjukvården eller staten tillgodo utan de kommerciella fördelarna går också till privata aktörer. Samma som skickade konsulterna, förresten.

I den här debattartikeln ser man helt oförblommat samma drev tryckas på igen. Eller snarare, fortfarande.

Av de tio undertecknarna till artikeln, politiker, direktörer och professorer, finns inte en enda så vitt jag kan se som är aktiv inom vården. Endast kommerciella, politiska och icke-medicinska forskarintressen förekommer.

Det känns helt orimligt, men också typiskt för nutida politik, att något som är en av grundbultarna i relationen mellan vårdpersonal och patient argumenteras för en drastisk och destruktiv förändring av högt placerade personer varav inte en enda är deltagare i den relationen.

Nej, NKS dramat är inte över. Här ser vi precis samma grupp med samma argumentation i full sving. De är ute efter att sälja vår privacy till kommersiella intressen och allt som står i vägen ska bort. Bl.a. vår sekretess, patientdatalagen, och framför allt, Datainspektionen (eftersom utan en effektiv myndighet så blir lagen tandlös).

Krav på fk

Vi har på mottagningen inom kort en av de regelbundna träffarna med någon från Försäkringskassan som kommer för att tala om för oss hur vi ska skriva intyg för att göra deras liv lättare, men den här gången tänker jag inte lyssna. Utgångspunkten är helt enkelt fel. Det är inte vi som ska göra deras liv lättare, det är FK som ska skärpa sig.

Jag tror Sverige är unikt i världen med att ha ett system där patienters arbetsförmåga bedöms och bestäms av medicinskt obildade handläggare och där läkaren har uppgiften att i varje individuellt patientfall utbilda handläggaren i vad en diagnos innebär och hur den bör behandlas. Om läkaren misslyckas i denna komprimerade korrespondenskurs i medicin så hämnas FK på patienten, samt ger läkaren skulden. Låter faktiskt rätt mycket som ett gisslandrama med en klassisk psykopat bakom vapnet.

I andra länder så accepterar man antingen vad läkaren attesterar, eller låter man kontrolläkare själva fastställa om sjukskrivningen är motiverad. Man överlåter inte till lekmän att dra medicinska slutsatser. Bara i Sverige.

Hur länge ska vi acceptera detta? Hur länge ska patienter acceptera att få sina sjukdomar bedömda av lekmän? Hur länge ska vi behöva känna oss ansvariga inför patienten för att handläggaren på FK inte vill förstå något de inte är rustade till att bedöma?

Vad jag tänker göra vid mötet vi har om några veckor är att inte låta FK komma med “tips” om hur vi får deras amatörer att känna sig trygga, utan att kräva att FK representanten lyssnar på våra krav istället och besvarar dessa. Om FK representanten då, som vi nog kan utgå ifrån, säger sig inte vara rätt person att ta emot dessa krav eller diskutera dem, ja då går jag och gör administration istället. Det finns ju tillräckligt med kompletteringar från FK att besvara, typ.

De krav jag tänker ställa är:

  1. Handläggarna behöver utbildas i vilka aktivitetsbegränsningar som hör till en diagnos och det måste bli slut på att kräva att vi utbildar handläggarna gång på gång. Antingen det eller att handläggaren vid tvivel rådgör med FKs egna läkare. Vi har inte tid eller emotionell kraft till detta.
  2. När FK begär komplettering ska detta ske med tidsmarginaler som inte undantränger våra patienter. Dvs det ska kunna planeras i våra tidböcker ungefär 4 veckor framöver. Det finns inget skäl att låta FK gå före alla andra uppgifter.
  3. FK ska se till att Webcert fungerar med minimalt extra jobb för oss. Som det nu är är det en plåga.
  4. FK bör acceptera att bli fakturerade för det extrajobb de förorsakar med okunniga kompletteringsärenden och dåliga IT system. Vi bör förhandla om rimlig timpenning. 

Med andra ord, är det inte dags att vi börjar ställa krav nu? Vi har styrts alltför länge av godtyckliga krav från medicinskt obildade tjänstemän. Och vi vet att relationen med FK och deras kompletteringsiver av många läkare redan klassats som arbetsmiljöproblem nummer ett och det blir bara värre.

Läkarstressens grunder

Läkare är stressade. Många, alltför många, går in i väggen eller blir utbrända (beroende på definition). Är det för att vi jobbar för många timmar? Nej, det finns många andra yrken som jobbar fler timmar och har mindre problem. Är det för att vi inte trivs med jobbet? Nej, det tror jag knappast. De flesta vill nog inte byta yrke. Är vi underbetalda? Knappast det heller. 

Ofta ser man tolkningar där orsaken skulle vara att vi läkare inte har tillräcklig kontroll över våra egna arbetsuppgifter, men det har man inte i andra yrken heller. Vi har nog mer kontroll än de flesta. Så vad är problemet, då? Jag kan inte tala för andra, men jag kan introspektera lite grann och reflektera över vad som stressat och frustrerat mig själv över åren (jag har varit läkare nu i 37 år). Den gemensamma nämnaren som jag funnit det har alltid varit osäkerheten. Osäkerheten om man gör ett bra jobb, känslan av att inte kunna tillräckligt och att ha missat något viktigt. 

Continue reading Läkarstressens grunder