Category Archives: Vårdpolitik

Krav på fk

Vi har på mottagningen inom kort en av de regelbundna träffarna med någon från Försäkringskassan som kommer för att tala om för oss hur vi ska skriva intyg för att göra deras liv lättare, men den här gången tänker jag inte lyssna. Utgångspunkten är helt enkelt fel. Det är inte vi som ska göra deras liv lättare, det är FK som ska skärpa sig.

Jag tror Sverige är unikt i världen med att ha ett system där patienters arbetsförmåga bedöms och bestäms av medicinskt obildade handläggare och där läkaren har uppgiften att i varje individuellt patientfall utbilda handläggaren i vad en diagnos innebär och hur den bör behandlas. Om läkaren misslyckas i denna komprimerade korrespondenskurs i medicin så hämnas FK på patienten, samt ger läkaren skulden. Låter faktiskt rätt mycket som ett gisslandrama med en klassisk psykopat bakom vapnet.

I andra länder så accepterar man antingen vad läkaren attesterar, eller låter man kontrolläkare själva fastställa om sjukskrivningen är motiverad. Man överlåter inte till lekmän att dra medicinska slutsatser. Bara i Sverige.

Hur länge ska vi acceptera detta? Hur länge ska patienter acceptera att få sina sjukdomar bedömda av lekmän? Hur länge ska vi behöva känna oss ansvariga inför patienten för att handläggaren på FK inte vill förstå något de inte är rustade till att bedöma?

Vad jag tänker göra vid mötet vi har om några veckor är att inte låta FK komma med “tips” om hur vi får deras amatörer att känna sig trygga, utan att kräva att FK representanten lyssnar på våra krav istället och besvarar dessa. Om FK representanten då, som vi nog kan utgå ifrån, säger sig inte vara rätt person att ta emot dessa krav eller diskutera dem, ja då går jag och gör administration istället. Det finns ju tillräckligt med kompletteringar från FK att besvara, typ.

De krav jag tänker ställa är:

  1. Handläggarna behöver utbildas i vilka aktivitetsbegränsningar som hör till en diagnos och det måste bli slut på att kräva att vi utbildar handläggarna gång på gång. Antingen det eller att handläggaren vid tvivel rådgör med FKs egna läkare. Vi har inte tid eller emotionell kraft till detta.
  2. När FK begär komplettering ska detta ske med tidsmarginaler som inte undantränger våra patienter. Dvs det ska kunna planeras i våra tidböcker ungefär 4 veckor framöver. Det finns inget skäl att låta FK gå före alla andra uppgifter.
  3. FK ska se till att Webcert fungerar med minimalt extra jobb för oss. Som det nu är är det en plåga.
  4. FK bör acceptera att bli fakturerade för det extrajobb de förorsakar med okunniga kompletteringsärenden och dåliga IT system. Vi bör förhandla om rimlig timpenning. 

Med andra ord, är det inte dags att vi börjar ställa krav nu? Vi har styrts alltför länge av godtyckliga krav från medicinskt obildade tjänstemän. Och vi vet att relationen med FK och deras kompletteringsiver av många läkare redan klassats som arbetsmiljöproblem nummer ett och det blir bara värre.

Läkarstressens grunder

Läkare är stressade. Många, alltför många, går in i väggen eller blir utbrända (beroende på definition). Är det för att vi jobbar för många timmar? Nej, det finns många andra yrken som jobbar fler timmar och har mindre problem. Är det för att vi inte trivs med jobbet? Nej, det tror jag knappast. De flesta vill nog inte byta yrke. Är vi underbetalda? Knappast det heller. 

Ofta ser man tolkningar där orsaken skulle vara att vi läkare inte har tillräcklig kontroll över våra egna arbetsuppgifter, men det har man inte i andra yrken heller. Vi har nog mer kontroll än de flesta. Så vad är problemet, då? Jag kan inte tala för andra, men jag kan introspektera lite grann och reflektera över vad som stressat och frustrerat mig själv över åren (jag har varit läkare nu i 37 år). Den gemensamma nämnaren som jag funnit det har alltid varit osäkerheten. Osäkerheten om man gör ett bra jobb, känslan av att inte kunna tillräckligt och att ha missat något viktigt. 

Continue reading Läkarstressens grunder

Osedvanligt clairvoyant

Jag fick just en artikel under näsan av Jonas Sjögren, tidskriften Allmänmedicin, 1993 (!). Sammanfattningen är väl värd att återge:

Datoriseringen inom allmänmedicin har inneburit klara förbättringar vad gäller arbetsmiljön, service till patienterna och effektiviteten i vardagsarbetet. Det är inte sannolikt att utvecklingen av programmen kommer att leda till ytterligare stora vinster. Tvärtom finns det risker för att otillbörliga krav på kontrollfunktioner, orealistiska föreställningar om pedagogiska finesser och en förfelad syn på möjligheter till forskning leder till en försämring. Det viktigaste för utvecklingen är nu att slå vakt om användarnas intressen och att skydda patienternas integritet.

Och det är ju precis det som har hänt. Och fortsätter att hända i allt högre tempo.