Jag blir så deprimerad.
Jag var på distriktsläkardagen igår och man gick igenom ett antal väldigt intressanta cases, mest reumatologiska. Vi fick ledtrådar och fick gissa oss till vad problemet kunde vara och föreslå undersökningar. Få av oss gissade rätt, alla lärde sig nåt.
Men när jag ser såna fall, då tänker jag visserligen med en del av sinnet att “nu lär jag mig nåt… kom ihåg det här… får vi presentationen i efterhand?… var skriver jag upp det så jag kan hitta det igen när jag behöver det?…”, men största delen av sinnet är i halvpanik och tänker “Hur många Churg-Strauss syndrom har jag missat? Hur många kommer jag att missa? När precis ska jag tänka så här? Vilka andra syndrom missar jag hela tiden?”. Sen känner jag att desto mer av Churg-Strauss jag försöker memorera inför den (förmodligen hypotetiska) dag jag står ansikte mot ansikte med en Churg-Strauss, desto mer andra syndrom, symptom och tecken faller ur hjärnan baktill och glöms för alltid. Det är som att pressa in ytterligare prylar på ett fullt bord som gör att andra prylar ramlar av i bortre änden. Desto mer information jag får, desto mer jag försöker ta in den utan att tappa bort annan information, desto mer stiger vidareutbildningsångesten.
Det här fungerar inte. Inte för mig i alla fall.
Vi förutsätter att alla läkare bör kunna alla symptom, syndrom, kliniska tecken och utredningssteg på i stort sett allt, hela tiden. Och det utantill. Trots att vi passerat gränsen för mental kapacitet och även gränsen för hastigheten att ta till sig ny information vad gäller medicin för decennier sedan. Vår “bandbredd” är saturerad.
Det finns inte en susning att den genomsnittlige läkaren, åtminstone inte i en bred specialitet såsom allmänmedicin, har ens rudimentär kunskap i den fulla bredden av problem som han/hon förväntas lösa och kan konfronteras med. Och, seriöst, vidareutbildningen hjälper knappast till att höja kunskapsnivån förutom tillfälligt och just i den smala niche som just den utbildningen fokuserar på, medan annan kunskap faller av bordet i andra änden. Det enda det egentligen bidrar till är ångesten och insikten att man inte räcker till.
Vad vi får erbjudet är en rad snuttar i stilen “tänk på detta”, men det kommer vi inte att göra. Jo, i några dagar eller veckor, men inte på lång sikt. Inte för syndrom vi har en chans på tio att se på ett år. Trots det måste vi ju vara kapabla till att fånga upp dessa “low chance” syndrom, eftersom det är så många olika, så chansen att träffa på något av dem är faktiskt signifikant. Så vad gör vi?
Vi måste finna en metodik att hitta syndrom som vi *inte* känner till. Att använda oss av verktyg som ger oss utbildningen “on the spot”. Det finns en rad verktyg på nätet av växlande kvalitet, men de är rätt splittrade. Oftast väldigt användbara när man hittat rätt verktyg för just det givna problemet. (Vilket förutsätter att man vet vad problemet är och vilket verktyg som är rätt. Inget av dessa är givet.)
Under DL dagen visade man slides med symptom och labbvärden, sen diskuterade man och frågade publiken vem som kunde minnas vad det betydde. Och det är just den här sortens frågesportsbeteende som understryker vår oförmåga att lösa dessa problem. Man blev glad om *någon* i publiken visste svaret, men det är ju katastrofalt. Man borde endast bli nöjd om *alla* visste svaret, annars är det ju livsfarligt. Föreställ er att en grupp piloter skulle bli godkända om åtminstone en av dem kunde landa ett flygplan… snacka om låg ambitionsnivå.
Vad jag hellre skulle ha sett är en utbildning i hur man handlägger patienter man *inte* har en aning om vad de har. Hur man systematiskt tar upp anamnes, kliniska tecken, m.m. Hur man ur en position av nästan total okunskap (stämmer nog rätt bra med de flesta av oss) ändå väljer vettiga labb och tekniska undersökningar. Hur man ur allt detta väljer termer och sökord och databaser, och hur man går tillväga för att *lära* sig on-the-fly.
Jag vill inte veta hur jag känner igen Churg-Strauss endast med hjälp av rå brain power och minne. Jag vill veta hur jag vet att patienten förmodligen har något jag inte vet vad det är och vilken strategi jag bör använda för att ta reda på hur jag går vidare. Och det innebär användande av databaser, remitteringar och tekniska undersökningar.
Själva diagnosen är egentligen inte huvudsaken. Det är arbetsmetodiken och användande av extern kunskap som är grejen. Och så har det varit sen decennier. Hög tid att vi anpassar oss till det innan vi missar ännu fler Churg-Strauss.
Var det inte en kurs på Gotland om depression för läkare för ganska många år sedan. Läkare fick under en tid lära sig ställa diagnos, behandla och remittera deprimerade patienter. Allt gick bra effekten satt i ca två veckor, läkare satte strålkastarljuset på depressiva patienter och efter dess veckor sjönk läkares entusiasm och man glömde vad man lärt.