Dagens Industri arrangerade ett webinarium “Från stetoskop till datadriven vård”. Det var beklämmande. Men inte på något sätt oväntat. När man varit med i “IT i Vården” svängen ett tag, så känner man igen mönstret från vartenda seminarium och symposium de senaste 20-30 åren. För en läkare som inte är van vid det ger det alltid en overklighetskänsla att höra hur så många annars rätt intelligenta människor så komplett kan ha missförstått det område de ju byggt en karriär på att supportera och förbättra.

Den enda i seminariet som visade någon ansats att komma framåt var faktiskt moderatorn (Pontus Herin). Stackarn gjorde upprepade gånger försök att fråga “Vad kan tekniken göra för att göra vården bättre?”, men fick endast svar på motsatta frågan, nämligen vad vården kan göra för att göra datavetenskapen bättre. Efter en halvtimme eller så gav han upp försöken.

Ingen talare gjorde den minsta ansträngning att yttra någon åsikt eller ge något bidrag som inte direkt befrämjade deras respektive arbetsgivares agenda. Webinariet i sig var ju också bekostat av MicroSoft, så det blev rätt självklart att förbättring av vården låg bra mycket längre ner på prio listan än att förbättra MicroSofts relationer med “vården” (dvs politiker och tjänstemän). 

Påfallande var också hur alla inblandade pushade för att lagen måste förändras för att ta bort integritetsskyddet av hälsodata. Det är klart att det skulle göra det lättare för läkemedelsbolag att slå mynt av gruppinformation och göra det lättare, eller åtminstone roligare, för regionerna att styra vårdresurser. Men ingen brydde sig om att ens diskutera hur den samkörning av data man då kunde göra skulle påverka vårdkvalitén för den enskilde patienten. Jo, förresten, Jingcheng kom med några fruktansvärt krystade exempel på när samkörning skulle kunna förbättra direkt patientvård, typ gammal blodtransfusion, att hitta pat som borde få Eliquis isf salicylater, m.m. Det behövs ju inte alls någon samkörning för det. Bara att man är uppmärksam på att byta vid recepförnyelse. Typ gör en checklista för läkarna som innehåller den raden. 

Det finns så mycket mer att säga om det här, föredrag efter föredrag, men det kommer inte att hjälpa. Ingen bryr sig. Tjänstemännen vill nog i grunden väl, men om de har att välja att gå den populära vägen och jobba för mer data i större databaser (Sveriges “guldgruva”, dixit Måns Rosén) så varför skulle de riskera karriären för att streta emot? Om de av något skäl faktiskt skulle veta bättre? Vilket de inte gör.

De två mest intressanta bitarna av information tycker jag de följande var:

1. Jingcheng betraktar vårddata som allt som kommer ut ur läkar/patientinteraktionen. Dvs läkaren betraktas som en black box. Hos denne uppstår informationen på magiskt vis och själva den processen faller helt utanför beaktande. Den processen producerar data och den datan vill man fånga upp. Se här hur läkaren blev data input clerk.
2. När man diskuterar distansmedicin så ignorerar man totalt den kliniska undersökningen. Man kan ju tycka att om man vill eliminera den så bör man åtminstone köra en studie som kan visa på att diagnostik och behandling inte blir sämre av att man helt låter bli klinisk undersökning. Tänk om det är så. Så många år som vi slösat bort på att peta på patienten… Vägen till att ha tekniska verktyg så att patienten själv kan utföra undersökningen är ju mycket lång. 10-20 år? Fast om 10-20 år har vi säkert än mer kliniska verktyg som då patienten inte heller kan ha hemma, så distansundersökning fortsätter att ligga efter.

Nu deltagarna. Vad gäller MicroSoft, Cambio, CGM, och hela resten av IT gänget som inte var där men kunde ha varit det, varför skulle de försöka minska suget efter mer software och större databaser? Det är ju så oerhört lukrativt. 

Vad gäller läkarna, typ Björn Eriksson och Jingcheng Zhao i det här webinariet, samt varje annan läkare som jag träffat på som jobbar på datasidan till 100%, så är de komplett i samma sits och lider dessutom av Stockholm Syndrome. Hela deras omgivning pratar så här och de är glada att bli accepterade trots sin läkarexamen, definitivt inte tack vare den. Förutom att de tjänar som “virtue hostages”, dvs bevis på att tjänstemännen och IT företagen minsann bryr sig vad läkare säger. Vilket de inte gör. (De bästa utvecklarjobb jag fått fick jag genom att förtiga min läkarexamen på det ena tills jag fått jobbet. På det andra jobbet fick jag bevisa mig med tekniska publikationer och mer än brukligt intervjuer innan man kunde acceptera att jag visste vad jag talade om.) Men praktiserande läkare med pågående erfarenhet av sjukhus och allmänvård, samt aktuell erfarenhet och djup kunskap av IT verkar fortfarande vara unicorns, i synnerhet de som inte är beroende på att få sin försörjning direkt eller indirekt via politiken och tjänstemannakåren.

Nåväl, vänd på steken. Hur många bland läkarna accepterar att en välmeriterad utvecklare kan ha något att bidra med i förbättringen av läkaryrket? Även om den välmeriterade utvecklaren är läkare? Inte så många. Och folk som Björn Eriksson och Jingcheng gör det inte helt irrationellt att vara avvisande, tyvärr.

Så var befinner vi oss nu? Vi har två helt olika läger, å ena sidan läkare och vårdpersonal och å andra sidan tjänstemän, politiker och IT leverantörer, som alla väl skulle vara villiga att förbättra kvalitén på vården, men under tiden lika gärna befrämjar karriären och/eller slår mynt av hela historien.

Så vad behövs? Fler unicorns. Lätt sagt, nästan omöjligt att åstadkomma. Men vad som kan åstadkommas är att läkare måste lära sig att delta i diskursen och att förklara och ställa krav som är meningsfulla för tjänstemän och i synnerhet utvecklare och entreprenörer. Om vi inte kan förklara vad vi skulle köpa, så kommer ingen att försöka sälja det till oss. Vi måste alltså först och främst klura ut vad vi vill ha. Och “färre klick” ain’t it.

Enligt min, inte så beskedliga mening, så behöver vi verktyg som gör att vi kan jobba effektivare och göra färre fel. Vi behöver kunskapsstöd direkt i patientmötet, checklistor, search engines, riktig IT baserad assistens som gör att vi har en mer fullständig information för att ta snabbare och korrektare beslut. Inget av vad webinariet diskuterade, eller vad som pågår inom vård-IT idag är riktat på detta. Allt är riktat på att få oss att leverera data eller att ersätta oss.

Så vi läkare måste då också komma överens om att det är det vi vill. Eller så kan vi komma överens om att vi vill fortsätta som vi alltid gjort och acceptera att vi kommer att köras över.

Det är steg ett. Jag är obotlig optimist (ibland), så jag vågar presentera steg två. Vi kanske kommer dit.

Steg två är att vi som läkare måste förstå teknologin och terminologin för att kunna diskutera lösningar med utvecklare. Med hela den utbildning vi genomgått för att bli läkare är det faktiskt inte så mycket begärt att spendera tid på att förstå och kunna hantera begreppen och principerna för “big data”, “AI”, “neural networks”, “inference engines/rule base intelligence” och några andra begrepp. Om vi inte vet vilken teknologi som är lämplig och vilka begränsningar den har, hur kan vi hjälpa till i utformandet av framtidens vård?

Vi måste också göra allt vi kan för att ge utvecklare en chans att förstå vården och läkarens arbete. Hur självklart det än kan verka för oss läkare, är detta i stort sett helt okänt för utvecklare. De har inte den blekaste. De flesta har inte sett ett sjukhus inifrån sen de lämnade BB. Jag har många gånger tagit med utvecklare på mottagning, intensivvård, operation, och det har varje gång varit en uppenbarelse för dem; har vänt många av deras uppfattningar komplett uppochner. Det går att göra så och det ger en helt annan nivå av förståelse.

Enligt min mening ligger kärnan av styrningen av sjukvården just i skapandet av nya förhållanden mellan yrkesgrupperna. Vad tjänstemännen och utvecklarna nu gör är resultatet av deras okunskap om vårdens verkliga funktion, problem och möjligheter, samt till en stor del resultatet av vår, läkarnas, avoga och elitära inställning gentemot dem. Detta behöver ändras.