Vi har sett “kontaktorsak” (eller “problem”, samma sak1) ett bra tag nu. Kontaktorsaken är själva grunden för Q.E.D. eftersom alla förslag systemet ger är baserade på just kontaktorsaken/problemet. Det är lätt att inse, som läkare, att kontaktorsaken definierar vad vi kliniskt undersöker och hur vi planerar en utredning. Till exempel ser vi att vid en kontaktorsak “diabetes typ 2 årskontroll” så ligger det för handen vilka sökord vi vill se i journalnotatsmallen. De mest sannolika remisserna kan man också härleda till funduskopi, fotvård, samt dietist2.
Om en patient har mer än ett problem som behöver behandlas under ett möte så behöver listorna på remisser, recept, etc anpassas efter detta. T.ex. blir sökorden i journalmallen helt enkelt alla sökord som förekommer i en eller flera kontaktorsaker. På samma sätt med remisser, recept, diagnoskoder, m.m. Man kan lätt lägga till kontaktorsaker genom att klicka på plus-tecknet bredvid3.
Tänker man en stund på hur en kontaktorsak bestämmer vilka remisser och recept som är lämpliga så ser man snabbt ett problem, nämligen att kontaktorsaken inte är riktigt samma sak som det man vill behandla, nämligen vad man bedömer utifrån symptom och kliniska tecken.
Ett tydligt exempel är en patient som söker för en knöl på halsen. Säg att läkaren finner, rent kliniskt, att knölen sitter i sköldkörteln och därmed vill remittera specifikt för detta. Det gör ju att kontaktorsaken “knöl hals” kvarstår, men bedömningen “tyroideaknöl” ska tillfogas.
Det bästa stället att lägga ett sånt val är ju direkt i samband med den kliniska undersökningen och sökordet “Bedömning”, så där lägger jag en dropdown box med de bedömningar som är mest sannolika för given kontaktorsak.
Som vanligt har listan anpassat sig till de val av bedömning som använts mest tidigare när man behandlat patienter för samma kontaktorsak/problem. Listan börjar som vanligt med de mest använda bedömningarna och fortsätter sen med en fullständig lista på bedömningar av alla sorter. Längst ner i listan (inte synligt i skissen) finns möjligheten att lägga till en ny bedömning4.
Har man flera kontaktorsaker så kommer man ju också behöva flera bedömningar. Oftast kommer det finnas en bedömning per kontaktorsak, men det kan både vara färre och flera, så även för bedömningarna kan man lägga till och dra ifrån. Systemet kommer självmant att lägga till lika många bedömningar som kontaktorsaker och fördela dem i samma ordning som kontaktorsakerna, så listan på vanligaste val blir rätt.
Hela poängen med Q.E.D. är att göra arbetet lättare och snabbare (och mer kvalitativt) för läkaren, så att introducera ett nytt element som valet av bedömning måste ge en större vinst för användaren än kostnaden i form av arbete. Och det gör det, eftersom en väl vald bedömning strömlinjeformar och förenklar val av remisser, ordinationer och dokument i de andra delarna av journalen. Om man inte väljer en bedömning så fungerar systemet fortfarande, men förvalen i de andra modulerna blir mer allmänt ställda och därmed något mindre hjälpsamma. Mao, Q.E.D. behöver veta vart du vill komma för att hjälpa dig på vägen dit.
Val av diagnoskoder blir också bra mycket enklare med Q.E.D. Förvalet begränsas till de val som är vettiga utgående från bedömningen.
Om det inte finns en bedömning väljs listan från det som använts tidigare för given kontaktorsak istället.
På så sätt fungerar systemet fortfarande även om användaren inte valt en bedömning, men vill man få mer specifika val så belönas man för att göra ansträngningen att välja en bedömning5.
- Jag använder begreppen “problem” och “kontaktorsak” som ekvivalenter.
- Systemet lär sig självt efter ett tag att dessa är de mest sannolika valen eftersom de valts tidigare för samma kontaktorsak.
- Oftast kommer sekreterare eller mottagningssköterska lagt till problemen/kontaktorsakerna redan på förhand.
- Om man av misstag skapar för många ekvivalenta bedömningar (lätt hänt) så kan en administratör eller ansvarig läkare i efterhand sammanfoga likvärdiga bedömningsbegrepp med varandra utan förlust av information.
- När systemet är helt nytt kommer man att ha mindre tillbaka för ansträngningen eftersom det inte än hunnit lära sig vad de mest frekventa valen är.
Hej
Jag finner dina tankar om mallar listiga & kloka liksom denna hantering av flera kontaktorsaker. Jag förde problemorienterad journal med problemseparerade anamneser, undersökningar & bedömningar i pappersjournal 1980-1993 och sedan i Swedestar problemorienterad datajournal 1994-2004 då vi tvingades gå över till BMS. I bägge systemen var det diagnosen som fungerade som problemmarkör. Vi tyckte att SoS kontaktorsakslistor var svåra att jobba med.
Problemet med att använda diagnos är ju att man inte alltid har en och att även om man har en så kommer diagnosen för sent i flödet. Man vill ju ha nytta redan vid början av det kliniska mötet så att man kan få hjälp med sökord i journalnotat, remittering m.m.
Därför tror jag att man kan jobba med kontaktorsaken så länge man inte har en diagnos (eller “bedömning” som jag kallar det), men så fort man har en bedömning så tar den över, så att säga.
Jag tror att man behöver en begränsad lista av kontaktorsaker, vilket är det enda (hittills…) som jag hittat som behöver finnas konfigurerat i systemet på förhand. Men det behöver inte vara SoS listan förstås.