Det här är fortsättningen på Effektivitet (I) från förra veckan.

Den uppmärksamma läsaren (dvs allihopa) har väl tänkt att den måste kosta mer tid än vanligt att göra så här. Dvs varje patient borde ta längre tid. Och visst, det gör det nog, men om vi räknar med administrationstiden som man normalt måste spendera efter varje konsultation, oavsett om man gör det mellan patienterna eller på reserverad arbetstid, så är den totala tidskostnaden utan tvivel betydligt mindre. Det roliga är ju att trots att jag alltså spenderar mindre total tid per patientmöte, är patienten inne hos mig en väsentligt längre del av den tiden. Om du går tillbaka till föregående inlägg och ser hur jag spenderar konsultationstiden, så ser du att patienten är närvarande så gott som hela den tiden.

Dom flesta vårdcentraler (kanske t.o.m. alla?) har reserverade tider för “administration” på schemat. Med min metod behöver man betydligt mindre sådan administrationstid, så man kan ta fler patienter istället.

LoH (läkarutlåtande om hälsotillstånd) gör jag oftast med patienten närvarande på bokad tid 30-45 minuter eller också bokar jag in en tid för det på en viss dag, så patienten vet precis när jag kommer att göra det. På så vis kan ju en sekreterare också svara på när det kommer att göras utan att avbryta mig.

Vad gäller små ingrepp, typ naevi, gör jag dom oftast direkt. Om jag fått en 30-minuters tid för “bedömning naevus” och jag tycker det ska tas bort, så gör jag det på stubinen. Med all sannolikhet går det alldeles utmärkt inom 30-minuters gränsen och även om det glider över med 5 eller 10 minuter är det värt det. Eventuellt tar jag nästa patient medan jag väntar på att operationsrummet görs klart. Patienten blir (oftast) glad, vilket gör alla andra gladare också. Patienten sparar tid, pengar och behöver inte be arbetsgivaren om lov en gång till.

När jag får in remissvar och labbsvar, meddelar jag alltid patienten direkt, oberoende av om resultatet är normalt eller inte. Helst via brev, eftersom det passar mitt arbetsflöde bättre, men om jag vet att patienten är nervös, typ “har jag kancer, hur är mitt PSA?“, så ringer jag dom direkt. Man kan inte låta folk gå omkring och vänta på den sortens svar i dagar. Att alltid skicka brev så fort som möjligt betyder ju också betydligt färre begäran om telefontid. Nästan inga, faktiskt. Jag skriver naturligtvis breven själv, stoppar i kuvert, på med frimärke och i lådan.

Enligt min uppfattning är oerhört mycket av tidsförlust och stress förorsakat av att man måste sätta sig in i en patienthistoria alltför många gånger. Sättet jag jobbar på betyder att man försöker få så mycket som möjligt gjort varje gång man satt in sig i en journal, så att man inte behöver göra om det så ofta. Om du fått ett remissvar och du förväntar dig att patienten ska ringa för att få det förklarat, tvingas du ju till att sätta dig in i svaret två gånger; först när du får svaret och sen en gång till när du ska förklara det för patienten. Om du i stället ringer eller skriver till patienten redan första gången har du sparat en hel del tid och energi.

Det finns många mer detaljer i min “metod”, men alla går ut på att göra allt man kan så tidigt som möjligt och i ett enda sammanhang, vilket resulterar i ett tomt skrivbord och tom signeringslista. Det resulterar också i ett lugnt samvete, eftersom jag inte behöver gå omkring och oroa mig för att jag missat något resultat som ligger begravt nånstans på mitt skrivbord eller i en signeringslista i journalprogrammet. Jag är övertygad om att en sån oro för missar är en stor orsak till att så många läkare “går in i väggen”.

Jag vågar påstå att jag klarar av flera patienter per dag med den här metoden än jag skulle göra om jag jobbade som alla andra. Jag vågar också påstå att patientens väntetid på vård är signifikant kortare, med allt vad det innebär av minskade kostnader för patienten, vården och samhället. Jag vågar påstå att patienterna har betydligt mer insyn i processen och mer kontroll än annars. Jag vågar också med säkerhet fastslå att jag verkligen gillar att jobba på det här viset och jag är mycket mindre stressad än jag var innan jag organiserade mig så här.

Men var kommer IT in i den här historien? Den frågan har flera svar. För det första skulle det knappast vara möjligt att tillämpa min metod om IT inte fanns på scenen. Hm… det är nog inte rätt, eftersom jag gjorde så här redan för 25 år sedan och då hade jag inga journaler i datorn, bara en del bokföring. Men, ok, vi kan ju låtsas om att det inte skulle funka utan IT, varför skulle ni därute annars vilja läsa om det?

För det andra bör IT verktygen vara anpassade för det här sättet att jobba. Nästan alla större verktyg typ journalsystem är designade utifrån läkare-dikterar-sekreterare-skriver och det märker man på att det är lätt att läsa i journal, det är lätt att skriva, men det är jobbigt att läsa och skriva samtidigt. Inte omöjligt på långa vägar, men alldeles onödigt struligt.

Därtill är det väl inte för mycket begärt i dessa tider att gå ifrån 19 tum LCD monitorer i 1024 * 768 (vintage 90-tal) och skaffa dubbla 20 tummare i minst 1280, helst högre, upplösning. Vi har ju som läkare ganska så mycket information som vi behöver se i ett uppslag. Att jobba med en liten skärm där alla fönster ligger staplade på varandra är som att ha ett kontor med en pall som skrivbord. En rent skandalös snålhet från landstingens sida och helt oprofessionellt. Min sjuåriga dotter har mycket bättre material än så.

Men idag är det läkarnas arbetssätt jag pratar om, så min slutkläm blir som följer:

Jag tycker det finns ett klart behov av en utbildning i effektivitet för läkare, både i primärvård och sjukhusvård. Personligen tror jag att det kunde göra mycket mera skillnad i både kostnad och resultat i vården än dom flesta stora och dyra IT projekt, och det skulle väl inte kosta mycket att åtminstone provköra en sån utbildning någonstans och sedan evaluera resultatet? Om någon är intresserad, låt mig veta det. Jag skulle väldigt gärna vara med och hjälpa till.