(Det här är, för ovanlighetens skull, ett inlägg i två delar. Del II publiceras nästa onsdag om inget annat kommer emellan.)

Att läkare underproducerar är välkänt. Samtidigt är det lika välkänt att dom jobbar ihjäl sig, så nåt problem måste det ju vara i det här. För mig själv har jag utarbetat en rutin som funkar rätt bra. Den är baserad på “tomt skrivbord, ingen övertid” och ärligt talat funkar det. Samtidigt som jag får jobbet gjort, brukar patienterna tycka att dom får mer tid med mig än dom är vana vid, vilket ju också är ett plus. När patienten lämnar mitt kontor är allt gjort och jag kan koncentrera mig helt på nästa patient. När patienten lämnar kontoren tar jag in nästa patient på en gång. Jag gör alltså aldrig något mellan patienterna som har med dom patienterna direkt att göra.

Dom viktigaste punkterna i den här metoden (om man nu ens kan kalla det för en “metod”) är:

Skriv allt själv. Som läkare måste du helt enkelt lära dig hantera tangentbordet och journalprogrammet. Det finns inget skäl i världen varför du inte skulle kunna det. Öva, gå på kurs, gör vad som helst, men se till att du kan skriva med alla fingrar i full fart och blint, så att du kan titta patienten i ögonen medan du noterar. I detta är jag kompromisslös, du måste helt enkelt. Du ska inte ha en fungerande diktafon på ditt kontor alls. Den är ett djävulens påfund och leder dig i frestelse. (På senaste åren har jag dikterat en enda gång, och det gjorde jag för att testa hur det funkar med elektronisk diktering. Jo, det funkar, tack och adjö.)

Försök ligga före på schemat. Ta in patienter helst några minuter före avtalad tid, vilket gör dom glatt överraskade, håller väntrummet ganska tomt och gör dig själv betydligt mer avstressad. Du har ju marginal nu för lite extra problem om det behövs. Om en patient dyker upp just före kafferasten, ta patienten först, sen en lugn och avslappnad kafferast.

Just innan du hämtar in patienten, ge journalen en snabb blick så du har ett hum om varför dom är där. För det första undviker du klavertramp som “Jaså, du kommer för näsan?”, “Näää, är det nåt fel på min näsa?” (Det har faktiskt hänt mig för så många år sedan att det är preskriberat.) Dessutom vet du antagligen på förhand om du ska lotsa patienten till ditt kontor, till ditt undersökningsrum, eller till en annan lokal typ gyn eller op. Så vi sparar ett antal steg och nån minut.

När patienten väl kommit in på kontoret (dit tar jag dom så gott som alltid i första hand), låt dom berätta på en gång. Skriv vartefter dom berättar i journalsystemet (det har du under tiden lärt dig göra), medan du håller ögonkontakt. Om dom pratar för fort, be dom vänta lite. Jag har aldrig hittills mött en patient som blir irriterad av att jag skriver medan dom pratar, snarare tvärtom. Dom verkar känna att vad dom säger noteras (bokstavligen) och hamnar i journalen. Ett tips här: börja inte med “kontaktorsak“, men med “aktuellt problem” e.dyl., eftersom själva kontaktorsaken oftast bara blir tydlig efter att dom berättat en stund.

Sen är det ju också så att du tvingas att grundligt förstå vad patienten säger och vad han syftar på i detalj eftersom du måste formulera en begripbar text på samma gång. Du tvingas helt enkelt be om förtydliganden när dom behövs. Om du bara noterar stolpar på papper medan patienten berättar är det oerhört lätt att missa detaljer och poänger, som du sen får försöka fuska dig runt när patienten har gått och du sitter i din ensamhet och dikterar.

Om ingen större undersökning visar sig behövas, går jag aldrig med patienten till ett undersökningsrum, utan auskulterar jag och tar blodtryck på kontoret. För det ändamålet har jag alltid med mig mitt eget stetoskop och blodtrycksmätare. Om du, som jag, använder en elektronisk blodtrycksmätare sparar du ytterligare någon minuts tid eftersom du kan fortsätta att läsa, skriva och prata medan mätaren är igång. Å andra sidan, eftersom du mäter sittande och utan föregående vila, notera det i journalen. Om blodtrycket är marginellt på något vis, drar vi i alla fall till undersökningsrum och tar om det efter vila.

Av samma skäl har jag alltid med mig mitt eget otoskop, så jag slipper dra till ett undersökningsrum för öronundersökning eller hals (otoskopet är ju en utmärkt ficklampa också).

I dom enklaste fallen behövs nu enbart recept och dom skriver väl dom flesta direkt på papper eller elektroniskt. Och kanske konsultationen tog slut nu, men i många fall behöver ju mer saker hända. Kanske behöver patienten ett sjukintyg? I så fall, skriv det nu, medan patienten är närvarande. Finns det frågor så sitter han ju där och kan svara.

Behövs en remiss? Skriv den nu! Om du inte vet hur den ska adresseras, fråga en sekreterare, men gör den själv. Om du behöver råd om den, ring specialisten medan patienten sitter där. Fördelen är att han kan hjälpa dig med att svara på frågor samt att patienten övertydligt är med på vad som händer och vet vad du gör och att du kan låta patienten bestämma med i processen. Skriv klar remissen, stoppa den i ett kuvert och ta med den ut till sekreteraren samtidigt som patienten går hem. Om remissen går elektroniskt, ge gärna patienten ett kvitto på att den gått iväg och tala om för honom att ringa sjukhuset om någon vecka eller två om dom inte hört nåt.

På så sätt behöver du inte ta hand om den här remissen efter sista patienten när du helst skulle gå hem, och långt efter att du glömt dom flesta detaljerna. Om du sen dikterar den och sen får tillbaka för signatur, så har det tagit ett par dagar, eller t.o.m. någon vecka innan den skickas. Under tiden väntar patienten, betalar försäkringskassan sjukpenning och börjar du få påminnelser och gnäll från alla håll och kanter som bara sänker din “glädje” över att jobba i vården och kostar ännu mera tid.

Och hur tafflig du än är medan du skriver remissen och patienten tittar på, och hur lång tid det än tar, är det mycket mindre tid än den sammanlagda tid du annars kommer att spendera på att läsa journalen igen, diktera, signera, svara på frågor och gnäll, m.m.

Som sagt, del II kommer nästa onsdag. Stay tuned.